Konst och aktivism sätter ljuset på skogsavverkningarnas konsekvenser för renbetet i Jämtland och Västernorrland

Festivalens tema var ”Focus: Disobedience” och utforskandet av det civila motståndets kraft. När blir olydnad en moralisk skyldighet? När går den för långt, och vem bestämmer vad som är rätt och fel? Är åsidosättandet av lagar och regler ett rimligt pris för förändring i ett demokratiskt samhälle?

Varje år får en ny konstnär uppdraget att göra festivalaffischen. Denna gång gick uppdraget till Britta Marakatt-Labba. Göteborgs filmfestival föreslog att Greenpeace skulle få använda tre av hennes verk, däribland festivalaffischens original, i ett aktivistiskt konstprojekt. I en film berättade Britta Marakatt-Labba om hur aktivister från Greenpeace fått sätta upp tre av hennes målningar i trädtopparna någonstans på Ohredahkes vinterbetesland. Syftet är att väcka debatt om SCA:s storskaliga avverkningar som ofta görs utan samebyns samtycke.

Britta Marakatt-Labba. Foto: Ola Kjelbye, Göteborg Film Festival.

– Jag föddes in i en kamp. Mitt konstnärskap började i Alta när vi demonstrerade för samernas rättigheter. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att visa olydnad för att rätta till det som är galet, och jag kommer kämpa med de här frågorna så länge jag finns till. Därför känns det jättefint att samarbeta med Göteborg Film Festival”, säger Britta Marakatt-Labba på festivalens hemsida. Hon är även aktuell med filmen Vi är fortfarande här/Mii leat ain dás.

Var konstverken hänger är hemligt. Markägaren SCA har dock fått information om i vilket område de finns, för att inte riskera att skada dem. De lystes upp nattetid av solenergidrivna lampor och visades under en livesändning under en vecka så att alla kunde vara med och vakta skogen.

– Tillsammans med publiken vill vi utforska det civila motståndets kraft och konstens värde. Livesändningen skapar en möjlighet för besökarna att undersöka, och kanske också praktisera, olydnad. Vi hoppas att det kommer att skapa diskussion om civil olydnad och dess roll i dagens samhälle, sa Pia Lundberg, konstnärlig ledare på Göteborg Film Festival i ett pressmeddelande.

Ohredahke samebys vinterbetesmarker ligger i Sundsvall, Härnösand, Timrå, Kramfors, Sollefteå, Ragunda, Strömsunds, Bräcke och Östersunds kommuner i Jämtlands och Västernorrlands län. Samebyn beskriver hur den kontinuitetsskog, alltså skog som aldrig tidigare kalavverkats, på deras vinterbetesmarker har minskat med en tredjedel på nio år. Ohredahke sameby beskriver en situation som passerat smärtgränsen och påtalar en överhängande risk att den naturbetesbaserade renskötseln snart inte går att bedriva i området.

– De senaste åren har det gått fruktansvärt fort. Det är en avverkningstakt som inte liknar någonting. Nu åker det sista av gammelskogen och det vi får i ersättning är den invasiva arten contorta och en virkesåker full med ris, säger samebyns ordförande Pär-Mikael Åhrén.

Bengt-Gunnar Jonsson är professor och ämnesföreträdare för biologi vid Mittuniversitetet. Han forskar om hållbarhet och naturvärden i skogen och skogsbruket.
– Det är helt rätt att rikta kritik mot contortaskogarna. Det stämmer att de är alltför täta för att det ska bli någon lavvegetation på marken och så täta att man även som människa undviker att gå in unga contortaplanteringar. Dessutom finns signaler om att contortan även sprider sig utanför de områden där den är planterad, säger Bengt-Gunnar Jonsson.

– Avverkningsnivåerna har ökat avsevärt på senare år och kvarvarande kontinuitetsskogar försvinner i stor omfattning. Andra generationens skogar som växt upp efter tidigare avverkningar i stora delar av Norrlands inland har inte nått slutavverkningsålder, säger Bengt-Gunnar Jonsson.

Foto: Will Rose, Greenpeace.

– De skogar som föryngras med ”vanlig” tall och gran blir knappast heller så mycket bättre. Målet är ju att skapa slutna skogar med hög virkesvolym vilket rimmar illa med möjligheten för lavar att etablera sig på marken. Vad gäller hänglav så tar det mycket långt tid för dessa kolonisera och blir talrika nog för renbete, längre tid än vad som krävs för att skogen ska vara avverkningsmogen igen, säger Bengt-Gunnar Jonsson. 

SCA:s presschef Robert Östholm bemöter Ohredahkes och Greenpeaces kritik i Dagens Nyheter:
– Vid sidan av en stor positiv klimatnytta på cirka 13 miljoner ton varje år från förnybara produkter som ersätter sådana som har stora fossila avtryck och ständigt växande skogar så fyller vår skogsmark även fler nyttor.

Det är ett argument som Bengt-Gunnar Jonsson, forskare vid Mittuniversitetet, känner igen:
– Frågan om skogen och klimatet är stor och skogsbruket har sin ”berättelse” och som Östholm upprepar i DN-artikeln. Jag menar att den berättelsen är förenklad och till stora delar felaktig. Visst man kan ersätta fossila källor med biomassa från skogen men man glömmer bort att räkna på den klimatnytta som skogen har om man skulle avverka mindre. Vi har gjort egna studier på detta, och det finns ett flertal liknande, som tydligt visar att en minskad avverkningstakt har stor klimatnytta. Skulle vi gå tillbaka till den avverkningsnivå som vi hade i Sverige för tio år sedan skulle vi i princip kunna nå de nationella klimatmålen. Problemet med skogsbrukets berättelse är att det är knappt 20 % av den avverkade volymen som blir långlivade produkter som sågat virke. Resten blir omedelbart koldioxid i atmosfären genom kortlivade produkter som papper, kartong och biobränsle. Om man istället lät skogen växa ytterligare ett tiotal år skulle det blir med sågvirke och skogen skulle lagra in mer kol under längre tid, säger Bengt-Gunnar Jonsson, forskare i hållbarhet och naturvärden i skog och skogsbruk vid Mittuniversitetet.

Ina Knobblock är FD i genusvetenskap och biträdande lektor vid Mittuniversitetet. Hon forskar om bland annat dekolonisering, intersektionen genus och urfolkstillhörighet, urfolksmetodologier och metodologier i gränslandet mellan kreativt och akademiskt skrivande. Hon tycker att Ohredahkes aktion är ett intressant exempel i samtiden:
– Konstnärliga praktiker spelar en avgörande roll i kampen för dekolonisering och rättvisa i Saepmie. Konsten är ett effektivt sätt att kommunicera och möjliggör förmedling av alternativa världsbilder och berättelser. Utplaceringen av Britta Marakatt-Labbas konstverk på Ohredahkke samebys marker kan förstås som ett exempel på det som forskaren Moa Sandström kallar för samisk dekoloniseringskonst och artivism – konstnärlig praktik som syftar till att åstadkomma social förändring. Konstverkens fysiska närvaro i skogen innebär ett hinder för skogsbolaget SCA:s avverkningsplaner. Men den konstnärliga aktionen uppmanar också till kritisk reflektion kring skogens värde bortom utvinningsbar naturresurs och väcker frågor kring civilt motstånd och samisk suveränitet”, säger Ina Knobblock.

Foto: Will Rose, Greenpeace.

SCA:s presschef Robert Östholm kommenterar aktionen i Dagens Nyheter:
”Lämpligast och säkrast vore att med en markägares samtycke identifiera en bra plats på någon av de miljontals hektar som är undantagna skogsbruk. På ett mer generellt plan ser vi dock positivt på att skogen, vid sidan av att skapa klimatnytta och välstånd, också periodvis kan användas för andra ändamål: jakt, fiske, rekreation och nu också att hänga tavlor i”, skriver han.

I ett brev till SCA som publicerades i anslutning till att konsten hängdes upp i trädtopparna påpekar Ohredahke samebys ordförande Pär-Mikael Åhrén att bolaget har 2000 avverkningsanmälningar på samebyns renbetesmarker, varav en tredjedel i kontinuitetsskogar. I brevet pekar samebyn på att SCA avverkat tusentals hektar på samebyns renbetesmarker utan samtycke eller samplanering, även på marker där man kommit överens om att det inte ska avverkas. Samebyn drar därför tillbaka de samtycken den tidigare lämnat. SCA fortsätter dock avverkningarna. Greenpeaceaktivister har därför hindrat ett flertal pågående avverkningar, däribland en några mil norr om Sillre i västra Medelpad, rapporterar SVT.

Årets festivalaffisch med motiv av Britta Marakatt Labba. Foto: Göteborg Film Festival.

– Jag delar bilden av att ”samverkan” mer är en process som ska ske än att den har någon praktisk betydelse. Här måste givetvis renägarnas bild få gälla oavsett vad bolagen hävdar, säger Bengt-Gunnar Jonsson vid Mittuniversitetet. Se filmerna om Renskötselrätten och Lagen om konsultation här på Båskoes resurssida.